Min resa!
Vikt har alltid varit ett problem för mig.
Ända sedan småskolan.
Kommer fortfarande ihåg en situation då jag är på väg hem från skolan, jag går i 3dje klass, och 2 killar från klassen går en bit bakom mig. Dom ropar "tjockis", "sumobrottare och "fetto" efter mig och jag var såååå ledsen och kände mig som den äckligaste flickan på jorden.
Det satte sina spår redan där.
9år, och började redan må dåligt för min vikt. Inte på grund utav att jag själv mådde fysiskt dåligt av den, utan i tron att jag i andras ögon inte "dög" för att jag enligt dom var för "tjock och ful".
Sen har jag aldrig varit utstött eller något sådant, jag har alltid haft kompisar under skoltiden.. Massor av kompisar! Men alltid med känslan av att jag är störst och inte duger fullt ut.
I högstadiet växte jag till mig lite och hade knappt någon övervikt alls i 8-9:an.
Men det pendlade väldigt under gymnasiet.
Och sen när jag och min man träffades i 3:an på gymnasiet 2003, så började det sakta men säkert gå uppåt.
Åren gick, gjorde MÅNGA tafatta försök till att gå ner i vikt och "quickfix" som endast resulterade till att man i slutändan gått upp ännu mer.
Så när jag skrev in mig på Bvc vid min första graviditet 2009 vägde jag 100kg.
Lyckades dock gå ner lite mellan barn 1 och 2, så när jag skrev in mig på Bvc för andra gången vägde jag 90kg.
Min andra son kom i februari 2013 och jag vägde mer än någonsin.
Närmare bestämt 120kg (morgonvikt i bara trosor)!
Jag mådde dåligt av att vara ute bland folk, för jag ville inte att någon skulle se mig.
Det mest grundläggande i det vardagliga livet var jobbigt och svårt. Raka benen, ta på sig skor, leka med barnen, stå upp en längre stund, ta sig upp efter man tex. Suttit på golvet, ja det mesta var faktiskt jobbigt.
Och hur tacklade jag det?
Jo genom att tröstäta, i mina värsta perioder så kunde vi sitta och äta godis VARJE DAG.. Och då snackar vi inga små mängder.
Så det var som ett ont ekorrhjul.
En vacker dag i Maj fick jag nog.
Jag mådde illa av mitt beteende ( och av allt godis förmodligen ) och kände att jag var värd ett bättre och värdigare liv än såhär.
Det var tvunget att få ett stopp!
Så jag började köra Viktväktarna hemma, men hjälp utav gammalt material som jag hade sen tidigare gånger.
Började ändra portionsstorleken och valde bort småätandet mellan målen. Men åt fortfarande godis och sånt på lördagarna.
Detta blev ändå sådan stor skillnad på hur jag tidigare ätit, så kilorna började rasa.
Kom ner till 105kg relativt snabbt, och då började jag tröttna på att tänka på hälsosam mat och vad som var rätt och fel. Och vad gjorde jag då?
Jo jag började såklart äta HELT fel igen! När jag tillslut, några veckor senare, vågade ställa mig på vågen och såg 110kg så blev jag än en gång förbannad på mig själv. Vad i helvete sysslar jag med?
Så på't igen!
Denna gången höll jag ut ner till 90..vikten jag hade när jag skrev in mig på BVC. Och där blev jag plötsligt lite bekväm. Jag hade ju ändå gått ner 30kg, tyckte jag.
Låg och pendlade mellan 88-90kg mellan dec 2013-April 2014, och i slutet av April började irritationen på mig själv komma igen.
Varför var jag nöjd här? Jag räknades ju fortfarande till BMI fetma! Då kan man väl för sjutton inte vara nöjd!
Och i denna vevan hade min yngsta syster börjat gå på möten hos Viktväktarna. Så jag ringde upp och frågade om inte jag kunde få börja gå med henne. Sagt och gjort!
Den 8maj 2014 var jag på inskrivning och vägde då 90kg.
Och sedan jag skrev in mig den dagen så har jag aldrig riktigt släppt det! Kanske någon dag/helg, men aldrig i flera veckor utan räknande!
Mötena har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket! Det har varit min lilla "egentid", då jag stuckit iväg för att lära mig mer om hälsa och välmående! Och även fått pushen att fortsätta.
I torsdags för 2 veckor sedan, 2/4, så blev jag Guldmedlem!
Jag har hela resan även haft koll på min morgonvikt, då jag anser att den är min riktiga vikt!
Så jag gick i mål på 64,9kg! ( hemma i endast trosor, precis som när jag vägde som mest)
Så totalt har jag alltså gått ner -55,1kg och minskat från BMI 41,5 till 22,4.
Det är en helt sjuk resa som jag har gjort, och jag förstår det knappt själv.
För min egen del tror jag det är tur att det ändå tog nästan 2år att komma i mål. För att man ska hinna hänga med i huvudet också. Och det är något som jag fortfarande kan känna att det inte gjort än, fullt ut. Ibland ser jag mig fortfarande som en överviktig tjej.
Och det är väldigt svårt att ställa om sig nu när man inte längre ska jaga siffror. För det är ju det enda jag har gjort, hela mitt liv. Jagat och jagat, haft ångest och panik. Alltid känt mig tjock!
Men nu måste jag tänka om. Se mig för vad jag verkligen är. Och att jag duger, Precis som jag är, oavsett vad någon annan tycker!
Puss
